Denna natt säger jag bara…
Var lite smått orolig under eftermiddagen då jag bara känt bebisen lite lätt nån gång på morgonen.
Försökte inte tänka så mycket på det då jag normalt inte känner jättemycket under dagen. Men när vi legat i soffan nån timme och sen i sängen utan att jag känt någonting när bebban normalt sett lever loppan vid de tidpunkterna så kändes det inte helt rätt. Försökte dock stöta bort tankarna och somnade tillslut. Men vaknade flera gånger och kände efter varje gång men kände ingenting.. Så när klockan var 03.20 gav jag upp och bara låg vaken och försökte få liv i magen allt jag kunde ända tills jag fick panik vid kl 04 för att jag fortfarande inte känt nånting. Ringde 1177 och koordinatorn som tyckte vi skulle åka in och lyssna på hjärtljuden.
04.10 satt vi i bilen påväg till östra och visste väl inte vad vi skulle tänka och känna. Var så orolig så det kändes som att jag gick sönder inuti. Fick komma rakt in på ett rum iallafall och en barnmorska kom in och lyssnade efter hjärtljuden. Och det ljudet kan ha varit det absolut finaste och bästa jag hört nånsin.
Efter det kom doktorn och gjorde ett snabbt ultraljud och kollade så allt såg fint ut, vilket det gjorde. Hon sa också att det var bra att vi kom in med tanke på avvikandet i hur jag kände fosterrörelserna och så. Skönt att inte bli idiotförklarad sådär mitt i natten och skönt att få åka hem och veta att ett hjärta faktiskt slår där inne.
När vi kom hem vid 06 och gick och la oss så hade lillbebban show och visade oss att vi inte alls skulle oroa oss. Skitunge som skräms så, tänk att man kan vara så rädd för att mista någon man aldrig träffat..
Kram!
Senaste kommentarer